Uppstart!

I flera år har uppstarten på höstterminen varit Grimmestorpaskogen i Velinga! Så även i år. Sista lördagen juli gick ett ädelt sällskap om sju personer den välkända rundan i skogen. Inte så många fåglar - duvhökungar som tiggde mat, ett par grå flugsnappare och en rödstjärt. Många gärdsmygar som sjöng. Inte så värst mycket mer. Knärot och tallört finns  bland annat på den botaniska sidan - vissa år fåtaligt, men i år ganska många trots torkan. Det plockades kantareller!

//Åke 2025-07-26

Knärot - som är en orchide!
Foto Åke.


©Åke Abrahamsson

Tranräkningarna vid Hornborgasjön fyller sextio år!

Under trantiden flockas besökarna  vid informationsbyggnaden till Trandansen för att studera tavlan med dagens tranantal.  Resultatet av räkningarna används av media av skilda slag, samt inte minst ligger de till grund för storleken på korngivan till tranorna nästa dag. Hur vi räknar tranorna är även den vanligaste frågan till våra guider. I år firar tranräkningarna vid Hornborgasjön sextioårsjubileum - en enastående prestation. Det var Per Olof Swanberg som tog initiativet till att regelbundna räkningar borde göras. Då skrev vi 1966 och han tog hjälp av medlemmar från Skövde fågelklubb för att det skulle vara praktiskt genomförbart. Tranorna fanns på potatisfälten vid Stora Bjurum och Dagsnäs på den tiden och flög in till nattplatsen ute i sjön på bred front. Båda de stora gårdarna hade brännerier för att tillverka råsprit och detta krävde stora potatisodlingar. Det gällde således att bevaka hela vägsträckan från Bjurums kyrka till skogskanten mot Skara varje kväll så länge det fanns tranor kvar. Antalet tranor var dock blygsammare då än vad vi ser i nutiden. Fyra – fem tusen har blivit tjugotusen. Tranorna hade räknats tidigare på ett systematiskt vis; det var Carl Axel Frändén, länsjaktvårdare till yrket, som tillbringade en hel del tid hos tranorna 1958 och gav därefter ut en liten behändig bok som har titeln ”Tranor”

År 1970 beslutade riksdagen att alla små brännerier skulle upphöra och hela verksamheten skulle koncentreras till Åhus i Skåne. Nu följde en bekymmersam tid med olika utfodringsförsök, alla mer eller mindre misslyckade.  Under årtiondena framåt hade säkert många känslan av att  begivenheten med tranorna vid Hornborgasjön hade nått sitt slut. Räkningarna fortsatte emellertid på samma vis som tidigare. Alf Karlsson kom till Per Olof Swanbergs hjälp och han skulle sedan leda räkningarna ända till in på 2000-talet. I början av 1990-talet inträffade äntligen en vändpunkt. Då fick riksvägen mellan Skara och Falköping en ny sträckning och Sören Jägmarker, då byggledare vid vägverket och tranräknare, såg vilka möjligheter som öppnades när den gamla vägen togs ur bruk och med rätt kontakter och goda initiativ skapade Vägverket Rastplats Trandansen och hela området blev en oas för tranorna och inte mist för tranturismen och för alla vi andra som skulle få det väldigt svårt om inte tranans glada trumpetande fyllde himlavalvet över Falbygden när våren kommer. År 1994 började man med utfodring där tranorna är i dag och de flyttade snällt över vägen och resten är historia.  Nu inträdde en helt ny metod för tranräkningen. Eftersom tranorna inte flyger över vägen längre står räknarna upp vid Dagsnäs och räknar dem allteftersom de passerar över en tänkt linje över den sydligaste delen av sjön. Detta sparar mycket på de personella resurserna. In på 2000-talet hade Bertil Johansson tagit över ansvaret för räkningarna tillsammans med Edvin Klein och Erik Tornberger, och det innebär att under hela dess sextioåriga historia är det endast ett fåtal personer som haft ansvarat och räkningarna bara fortsätter och fortsätter och sedan många år även på hösten.

//Åke Abrahamsson

Om rödvingetrasten

Under senare år har jag märkt att det blir allt längre mellan rödvingetrastarna i de marker där jag rört mig sedan årtionden tillbaka. Nu är de även borta där de kanske uppmärksammades alla mest, således runt Hulesjön i Falköpings västra utkant. Av minst fem revir som fanns där tidigare finns endast ett kvar, en tvåtonsvariant i den norra delen av området. Taltrasten som man hör från infarten till Återvinningscentralen får numera sjunga solo.  Den är även borta från skogen bakom tornet vid Sjötorpasjön; en given röst i fågelkören genom årtiondena.

Rödvingetrastarna har inte alltid funnits som häckfåglar i våra bygder, de vandrade ner norrifrån med början efter andra världskriget  Vi betraktade den som allmän på Falbygden framåt i tiden och Hornborgasjön blev ett tidigt centrum för arten, 1970 beräknade man att det fanns 250 par runt sjön. Nu är den på väg tillbaka dit där den kom ifrån.

En fråga har gått till Martin Green från Svensk Fågeltaxering i Lund och han kan endast bekräfta; nittio procent av rödvingarna i Södra Sverige har försvunnit under 2000-talet. Han drar en nutida sydgräns genom Bergslagen.

Det här är även en förlust på ett annat plan. Rödvingetrasten är en bra exkursions och studiecirkelfågel, den distinkta sången är lätt att känna igen och så även dialekterna. Det är en viktig och kär röst i fågelkören som tystnar undan för undan i våra marker.

// Åke A 2025-07-15